Björn och Jante
Det existerar halvt på riktigt och ska förhoppningvis finnas och verka så länge jag får finnas till.
Jante är för mig den lille jävulen som sitter på axeln och säger åt en allt man inte kan göra och varför man inte kan göra det. Det är av yttersta vikt att ge honom på fan så tidigt som möjligt. För han åldras med oss och blir svårare och svårare att mota bort. Viktigaste av allt är dock att man erkänner att han finns där.
För det göra han. Hos alla. Mer eller mindre.
Han skall tas bort så vi kan leva fritt utifrån vad vi vill göra och brinner för. Känslan som skall frammanas är känslan av att vara evig, tillfredställelsen att få göra bort sig, att få leva livet där det är obekvämt, konstigt, leva livet där vi växer, där vi utanar oss, där vi lär oss något nytt om oss själva, där vi får skratta åt oss själva och med andra. Att leva livet alltså.
Så be jante dra åt helvete. Vi har inte tid med honom. Det är min mission, mitt mål, att jämna jante och allt vad han står för med marken. Här i detta Janteland där han är större än någon annanstans.
