Grayling vecka nummer 3
I spend time to try to get to know you
As life passing by i show you my heart
I couldn't be more true
I spend trust despite of everything I've lost
I put my trust in you, isn't it obvious
Nu har tre gått på vår LIA (Lära I Arbete).
Tiden går snabbt hela tiden, precis som jag nämnde i förra inlägget.
Tiden blir inte trött, tiden blir inte långrandig eller bytar skepnad, den är konstant.
Det har varit en vecka full av skrivande och samtal.
Lärorikt. Något att applicera på resten av min existerande verklighet, hur lång den nu blir.
Vet att det eventuellt kommer som en chock för dig, men en gång kommer du faktiskt inte finnas.
Skönt tycker vissa, förfärligt tycker andra.
"Men hallå? Björn! Jag vill höra mer om din praktik!".
Nej, det fungerar inte riktigt så.
Jobbet fungerar som ett nödvändigt moment för att fly vardagen.
Den ofrånkomliga flykten för att behålla skärpan på verkligheten, på livet som fenomen.
För sanningen bakom all betong är inte vacker, och den är absolut inte färgglad.
I held your hand, is this the hanks I get
I tool you in, is this the thanks I get
Half a chance, the thanks I get
A twist of plans, is this the thanks i get
Men världen är en lycklig plats.
Världen är precis vad den gör du till.
Du är ju härskare i din egen värld.
Det är du som målar, ingen annan.
Låter du någon annan måla är det inte okej.
Som en vacker, intelligent person sa till mig så är det lättare att vara en del av samhället och bara glida med. Nej, hon sa inte det, men hon menade det. Hon la fram en aspekt som inte var en del av hennes subjektiva syn, men en objektiv aspekt, en provokation om du så vill, för att sprida synergi till diskussionen.
Det var enn kväll jag blev totalt utmanövrerad på det mentala planet. Något som händer sällan. Mycket sällan. En märklig kväll på många plan.
Don't stray don't ever go away
I should be much to smart for this
You know it gets the better of me
Sometimes, when you and I collide
I'm fallin to an ocean of you
pull me up in time, don't let me drown
Let me down
I say it's all because of you, and here I go
Losing my control
I'm practising your name so I can say it to your face
It doesn't seem right to look you in the eye
And let all the things you mean to me
Come tumbling out of my mouth indeed its time
Tell you why
I say it's infinately true
Mycket tankar kring framtida bransch.
Ni som känner mig bakom alla murar, bäckar, skogar och snår vet att där finns mycket som behöver delas med resten av världen. En slags känsla av skyldighet som grundar sig i behovet av att påminna världen att vakna, sluta blunda, ta ett steg tillbaka - att stanna upp. Det är svårt att se skogen för alla träden. Det är svårt att se livet när det omger oss hela tiden.
Det är ju svårt att beskriva en känsla.
Givetvis är det främst för att språket är så begränsat.
Känslorna är dock inte begränsade, de är det inget fel på!
Känslan jag har berättar om ett behov av att få ge av sig själv och få bekräftelse på det man ger.
För att kunna ge det man vill ge behöver man vara i ett forum där det går att ge det man ville ge.
Jag pratar om livet i sin helhet.
Men kanske främst om jobb.
Något vi ägnar väldigt stor del av vårt liv åt.
Vad ska jobbet ge oss för stimulans?
Kittlandet i plånboken tar många upp som ett argument och känner att de måste propagera för att "man visst behöver ett jobb som genererar pengar så man klarar sig". Det är väl klart så in i helvete att man behöver pengar - om det nu är ett sådant liv man vill leva. Ett liv med pengar alltså. Eremit lär inte bli poppis. Hur som helst.
Ett jobb skall stimulera både hjärna och hjärta.
Jag har vänt upp och ner på vartenda jobb, varenda bransch.
Det har jag hittat är massa jobb och en viss stimulans.
Vad som gäller är att leta sig fram. Sålänge man inte står still så går det.
Framåt.
Verkar inte som att det tar slut idag.
Vi fortsätter imorgon.
Well, it's not even being about that anymore
I gonna get you down
Those tiny fragments of perfection
they pleased me in a time
But it's all the same beginning
And it's a long awaited end
If I knew all the words I would write myself out here