På en oviss lång resa mot en betydelselös destination
Jag flyger genom kosmos.
Världen är grådisig.
Varken ljus eller mörker omger mig.
Bara den här gråa tjocka dimman.
Jag kan andas, men det är knappt.
Men jag tänker inte på det, det har alltid varit så.
Varje gång jag ser en strimma ljus, ser en nyans av en okänd färg, så hinner jag precis få ett fragment av dess existens innan det försvinner bort. Ibland blir jag osäker på om de ens fanns där.
Jag hör ofta röster av kärlek, röster av förståelse och tröst.
Men det hjälper inte och jag får dåligt samvete.
Kanske att jag fått allt om bakfoten.
Kanske att jag vill för mycket av livet.
Men vem kan styra sådana begär som fötts från tomhetens innersta rum?
Jag har lovat mig själv att alltid vara tacksam om jag bara om så lite får en liten nyans av en verklighet bortom det jag ser varje dag. Och när hoppet uppenbarar sig suger jag i mig som om livet hängde på det - och det gör det ju.
Hoppet uppenbarar sig, jag blir starkare och jag kommer att fortsätta låta hjärtat styra mig helt vårdslöst.
Det är värt det oavsett om jag når mitt mål deformerad, döende och ensam - jag kommer nå dit. Det vet jag.